Förlåt, måste bara skriva av mig lite ..
Varför lär folk känna mig om dom ändå ska lämna mig sen? Eller inte ens höra av sig? Jag pallar inte längre.. Isolerar mig själv 24/7 och tappar livslusten totalt.. Gör mig själv mer deprimerad än vad jag redan är, med alla dessa låtar, bara drogar om dom om och om igen. Orkar inte fixa mig eller dra ut längre. Känner att det ändå är meningslöst att göra något med mitt liv när jag inte ens är glad. Om jag skrattar eller ler så är det ytligt, det är fake. Men tydligen så har jag inte sådana vänner som ser det, eller? Jag vet inte ens själv.. Men huvudsaken är att jag inte orkar mer, bara. Har jag inte varit med om tillräckligt? Det är knas runt om mig all the time. Nej men helt seriöst.. T.ex känslan när personen man verkligen älskar.. Bara drar? Och du står där med känslorna kvar? Det är så jäkla hemskt. Tankarna går i huvudet om och om igen, lixom bara rullar på. Till slut kommer bara tårar.. Man orkar inte mer, få all skit i ansiktet. Jag anstränger mig alltid för att få se dom jag älskar mest, skriver hela tiden till dom, försöker visa intresse, men vad får jag tillbaka? Ingenting typ.. Det är så det känns.
Det finns så mycket som är mitt fel. Jag orsakade att mina broes idag inte är vänner, jag orsakade att min bebis inte längre gillar mig, jag orsakade att min första kärlek lämnade mig.
Det finns fortfarande personer som frågar mig om det va han, som gjorde allt det där.. Alla frågor och misstankar får mig att förvandla kärlek till hat mot vissa personer. Bara känslan att vilja spotta dom i ansiktet, bara slå dom. Allt det där hatet, som kanske inte folk ser att jag ens har, men det finns så mycket hat. Dom känner honom inte, men det är ändå jag som fortfarande får allt i ansiktet.
Jag kommer ihåg hur rädd jag var, hur mycket jag hatade mig själv, kände skuld, hur deprimerad jag var, hur jag isolerade mig själv. Hur det förstörde så mycket, det där. Det var det som fick mig att sluta tro på att det fanns någon kallas för Gud, för i mina ögon så finns han inte. Han fanns inte där för att hjälpa mig, och det gör han fortfarande inte. For om han hade gjort det, då hade jag aldrig ens behöva vara med om det, eller om det som händer nu. Men allt händer för en anledning, antagligen för att jag skulle bli starkare, vilket är tveksamt om jag är det nu.. Men det förde i alla fall med sig så mycket hat. Har inte respekt för folk längre som dömer honom eller mig innan dom ens vet något. Ni är sådana personer som jag hoppas får ett riktigt plågsamt liv.
Det enda jag vill är att bli glad, lycklig, kunna se folk i ögonen - med glädje. Äkta livsglädje, det är vad jag vill ha, tillbaka. Jag minns hur glad jag var för snart ett år sen, och jag hoppas mest av allt att den här veckan som väntar, vänder på mitt liv totalt. Gör mig till den jag va, fast lite finare och lite bättre. Att den får honom tillbaka. Att den ger mig hopp igen, att den ger mig det mesta jag vill ha. Kan jag få det? Bara känna lycka..
När dom här veckorna har passerat så har jag varit deprimerad.. Riktigt deprimerad. Har inte velat träffa folk alls, stängt in mig på rummet, i mitt hus. Inte tackat ja på att följa med ut. Men jag ska i alla fall försöka se till att det blir ändring på det nu, eller i alla fall snart. Behöver bara lite tid att ladda upp. För den lyckliga jag - finns där inne någonstans.
Mina lyckligaste tider. Förlåt för att det är en såndär nedräknar sak på sista bilden, men orkar inte fixa orginalet hehe.. Men i alla fall, jag ska bli den gamla jag igen, eller bättre haha. Ska festa till sommaren nu fan, orkar inte med mig själv att jag ska deppa såhär, lixom vafan hände ?! Hade man frågat mig om 2 veckor förra året om jag var deprimerad hade jag svarat: Deprimerad? Mannen, livet är party, vad snackar du om? :D Typ sådär hehe.. Men iförsig så var jag fett deppig typ nu förra året också, men det ska bli ändring på det. Förlåt för att jag ens skrev det här hehe, aja puss
Kommentarer
Postat av: Sara Sundqvist
Finns lina! De blir bättre & vi borde börja umgås mera!! :) <3
Trackback
